Kyla är relativt.

Är man ute och rör på sig så bekommer lättare kyla inte dig. Du kan må bra av det rent av.
Det håller dig lättare på en lagom nivå värmemässigt.

Stannar du så blir du dock ganska snabbt kall och det beror på skillnaden på dig och den omslutande luften.
Känslan och dina sinnen säger att du fryser.

Luften är annorlunda när det är kallt. När det blir ”lite svalare” i luften som det blev för några veckor sedan känner man sig ofta nere och ser den stundande mörka, kalla och ofta med tråkiga minnen förknippade årstiden framför sig.
Då kan man tänka tillbaka på goda minnen gällande kyla.

 

För två år sedan, det var kväll, sensommar/början på hösten var det 11 grader i luften, marken var varmare, troligen mellan 15-20 grader fortfarande.
Så mycket syre i luften kylan gjorde det hela till en fullt ut accelererande känsla.
Det blev inte bättre just då.
Det fanns inget annat.

Den kyla som jag tidigare känt försvann. Allt annat som för stunden inte var viktigt ignorerades, tankarna var här och nu.
Värmen slogs av från handtagen instinktivt, den sista kurvan togs och inget i kroppen kändes, ingen konkurrens, inga onödiga tankar, materialet var underhållet, hjälmen satt perfekt, det drog inte i nacken, de tunna handskarna var på och bootsen flyttades in så långt det gick på fotpinnarna, rumpan flyttades bak för luftmotståndets skull, knäna klämde sig fast mot cykeln, armbågarna ner och jag placerade kroppen mot tanken så platt det gick.
Tog ett djupt andetag och siktade framåt. 180km/h ut ur kurvan och en lång uppförsbacke låg inom räckhåll.
Kraften i maskinen måste ha varit den mest effektiva som kunde vara. Bästa varvtalen, kall och syrerik luft strömmade in i motorn och reagerade med bensinen i cylindrarna. Kraftig acceleration förmedlades till aktuellt hjärncentra.
Vid toppen på krönet och med 247 på mätaren kändes det som slow motion när jag nådde dit.
Som i en repris i ett dataspel såg jag ekipaget från olika vinklar lättandes ett par centimeter över marken. Där efter blir det tyst. Ytterligare en dimension nås vid 250 km/h. Det runtomkring finner ingen mening och det är bara där och nu som existerar.
En kurva som normalt anses vara en raksträcka får adrenalinet att pressa sig förbi det stillastående blodet i venerna och nå hela kroppen på en gång.
Känns som ett grymt nerlägg med en balans som är total genom kurvan. Det går nerför och jag blir ännu mindre. Jag sneglar snabbt på mätaren som visar över 260km/h. Jag vet att jag inom kort måste bromsa hårt för att inte försvinna ut i periferin men ett kort och litet rus går igenom kroppen när jag inser att det fortfarande är tomt framför mig och jag kan ta ut svängen som kommer om en kilometer.
Mätaren hinner nå 265km/h innan jag släpper av gasen och sinnena börjar registrera saker igen.

Det första som kommer tillbaka är hörseln som gör sig påmind av ett fruktansvärt brus följt av att allt kommer rusande emot mig i en otrolig hastighet.
Efter någon sekund ytterligare börjar blodet röra på sig och jag känner hur det pirrar i hela kroppen tillsammans med vibrationerna när hastigheten kommer ner mot 200km/h. Nu är det ju ett moderat tempo signalerar hjärnan och jag lyfter på överkroppen en bit. 200km/h är snabbt vilket jag direkt erfar då vinden rycker tag i mig och tackar kylan för att den sett till att jag inte släpper händerna från styrets handtag. Den tidigare fruktade kurvan tas utan någon större ansträngning i 170km/h och gasen är avslagen ett tag till. Nu kunde jag lika gärna gå av anser den del av hjärnan som mäter hastighetsförhållanden. Resten av hjärnan tycker annorlunda.
Allt kommer tillbaka.
Verkligheten.
Motorcykeln fortsätter att retardera och väl innan jag ser 70-skyltarna håller jag 70. Så småningom när känseln i kroppen kommer tillbaka och sinnena reagerar på petitesser igen som draget i nacken, att det sträcker i ryggen och att jag åter igen kan börja andas rätar jag ut både fötter och resten av kroppen och inser att ligger jag och puttrar in i 70-området förbi en skåpbil med öppna bakdörrar och ett MC-gäng bestående av två vita motorcyklar med förare iklädda blå skinnställ. En annan typ av adrenalin får hjärtat att slå snabbare och jag stannar faktiskt till på den rastplats som kommer lite senare.
Utan att ha ökat farten på 90-sträckan efteråt svänger jag ner och kör förbi två målade bilar och en motorcykel samt några lastbilar och tre personbilar. Kliver av i tre minuter. När jag ska åka iväg hejar en av de blåklädda knuttarna på mig och tittar gillande på sin märkeskollega. Lugnt hem och kolla på en film. Vilken det var vet jag inte, det visste jag nog inte då heller.

Jag var kvar i de sekunder som tog mig uppför backen, över krönet och nedför kurvan innan inbromsningen. Jag kommer ofta tillbaka dit.
Dom känslorna är få.
Jag har sedan dess kört i princip lika fort men aldrig har känslan varit där och så påtaglig som då.

Jag får jaga andra känslor.

Jävla uppdatering.

Jag som hade skrivit ett jävla shysst inlägg.

 

Ni får mina underbara höstbilder ändå

Det blir inte rätt idag.

Nu vet jag att det inte blir det för dagen blev förstörd så som bara den kan bli förstörd på de sättet.

 

Skit i det nu.

Jag har ritat mer Nova.Tackkort, bröllop och fest/kalas

Håll era hästar! Jag har nog inte lagt ut dom ännu.

Jag ska färglägga dom först.

 

Kan ni tänka er bröllopskortet när Nova står med sin nalle framför prästen?

Inte...  Så sött! Jag börjar med det. Hon har en liten krona och slöja.