Jodå, trots min fasa för just denna sortens evenemang så tog jag med mina söner till nöjesfältet Liseberg under gårdagen.
Men det är väl kul kan någon tänka då. Då ber jag er tänka så här…

Du har ont om pengar, ont om tid, en stor vilja att umgås med dina barn. OK, så långt inget konstigt.
Sen ska du fixa pengar, planera tiden och se till att den hålls och hämta dina barn.

Jag hämtade killarna, pengar var fixade och vi var i tid.

Strax innan tolv var vi där och inte mycket folk alls. Perfekt tänkte jag. men… kompisen hade inte kommit, dom kommer om en stund. Varför? Jo! Dom öppnar inte förrns om en och en halv timma! Shit va najs! Bara till att sticka bort till hamburgeriet och trycka ner en burgare, som inte ens killarna tycker  särskilt mycket om och invänta det magiska ögonblicket när man lycklig och skrikande får springa in på nöjesfältets område och ta för sig av alla attraktioner och ha hur kul som helst. Liver blir ett enda stort leende så länge man är innanför grindarna. Inga begränsningar och inga diskussioner…

Ser ni vart jag är på väg? Kan man se en viss ironi i det hela ännu?

Låt mig förklara.

Det inte allt för utsökta måltiden intogs under ordnade och trevliga former, inget konstigt med det. Den obligatoriska klump som bildas och ska kallas mättnad lägger sig i bröstet för att sakta glida neråt under tre timmars tid för att sedan lämna efter sig ett illamående, hunger och brist på socker. Så långt så bra alltså.

Sedan gick vi långsamt bort mot nöjesparken igen och insåg att det börjat blåsa och var skugga på den sida vi gick. Loosers men det var skugga på andra sidan också.
Vi såg motorcyklar, gick i värmeutblås från en restaurang (friterat och unket), fina bilar och stressade människor.

Sen kom vi  bort och möttes av välkomstkommittén  bestående av några hundra fjortisar och ett par barnfamiljer som envisades med att ha skrikiga ungar och närgågna sulkys i kön vi snart skulle ställa oss i. Polaren (till barnen) kom och hade med sig storasyster och hennes pojkvän. Några hade guldpass och smög in tämligen omgående men jag och den lilla killen väntade i en halvtimma i kö innan vi fick betala 1370 kronor för att han skulle få ett kvitto att få hämta ut ett guldpass och att jag skulle få komma in. Väl inne (för att göra det kortare) letade vi upp stället för guldpassen och köade två gånger till.
Sen fick han sitt pass, jag ställde mig i kö för att köpa åkband för 330 spänn för de få kvarvarande timmarna och killarna åkte radiobilarna, väntade på mig och åkte radiobilarna igen för att sedan åka en tredje gång innan jag såg dom precis när dom stannade tredje gången.

Alla glad och lyckliga. “Lissebächbanan” låg just bredvid och är ju min absoluta favorit. Lite folk och endast ca en kvarts väntan. Lysande… men dte var värt att vänta på. Som att åka MC snabbt på världens kurvigaste väg. Snabbt över, bort till Kållerado och bli blöt, kö, sedan till Flumride, mer blöt, mer kö. den är också bra men känns gammal för det är två backar… nedför på hela resan. Inget mot de nya turerna skulle jag vilja säga. Ta bort den.

Gick det fort? Nu har tiden också börjat gå så en snabb tur upp på berget och så ska dom åka Uppswinget. Jag har problem med höjder så glassen som jag trycker i mig för att ställa till sockernivån (det hör ju till med glass, dom andra fick sockervadd) skulle snart göra sig påmind.

I tankar på tid och en annan sak så ställer jag mig i kön tillsammans med mina killar intet ont anandes. En bit in inser jag mitt stora misstag när en gunga av gigantiska mått passerar några decimeter ovan mark med 50 skrikande ungdomar i. IDIOT! tänker jag tyst för mig själv och känner hur paniken sprider sig i kroppen. Jag känner ju av hur högt det är bara att gå upp på berget där attraktionen befinner sig och skulle jag kasta mig ut i detta? Nu var det ju försent.

Jag var nog den som njöt minst av åkturen. Glassen ville ut liksom allt annat som fanns innanför kläderna. Allt höll sig på plats dock och jag överlevde. Uppenbarligen.

Killarna åkte igen och jag såg att Den stora inte riktigt gillade vad han gjorde. Den lilla är ju galen från början så han passade på att blunda och bara känna innanmätets odiskreta omplaceringar innanför huden.

Sådär höll det på innan Balder fick avsluta dagens aktiviteter på “nöjesfältet”. det var inte mycket kö och det var bara jag och den stora som skulle åka, dom andra skulle till gasten, spökhuset och bli skrämda. Kön fanns inte.. innan vi kom innanför grindarna. Det tog en halvtimma och det var en grym färd när vi väl åkte men nu var jag sen. Letade upp telefonnumret till verkstan där bilen skulle hämtas vid fem och sa att jag kommer sent. Det ordnade sig då jag känner en i personalen som lämnar ut bilarna och med stress i blodet så avslutades dagen på nöjesfältet med nöjda barn och en förälder i upplösningstillstånd. Som det sig bör.

Sen hämtade vi en polare, lämnade av killarna hemma  hos sig och åkte in till stan igen. Bio, snack och hamburgare igen, men en riktig. Somnade knappt och sov dåligt. Ont i ryggen och omtumlad. Välkommen till en ny dag…

Vi hade i alla fall tur med vädret!